Lägret 2006

Text: C. Bondesson

Varje år anordnar Rolf och Pernilla på Classic Dream’s Weimaraner ett veckolångt läger för sina valpköpare och ägare till “barnbarn”. Liksom i fjol var årets läger förlagt till Bergslagsgården strax utanför Hällefors, i sagolikt vacker natur djupt inne Bergslagen.

 

Det har verkligen varit en händelserik vecka full av glada skratt och livliga diskussioner om hundträning, jakt och annat hundrelaterat till långt ut på nätterna. Men vi har också haft långa dagar fyllda av hårt arbete för både hundar, förare, instruktörer och domare.

 

Vår uppgift på årets läger var att försöka dela med oss lite av saker vi plockat upp längs vägen. De som känner oss vet att vi är väldigt aktiva med våra hundar. Vilket för oss innebär att vi lägger ner massor med timmar i soffan dryftande diverse hundrelaterade funderingar, åker på kurser och läser allt vi kommer över om hundträning. På det viset har vi har snappat upp någon godbit här och någon där under åren som vi sedan tagit med oss. Tack vare dessa godbitar kanske man plötsligt inser hur lätt det svåra faktiskt kan vara om man bara försöker tänka om och vända på tankebanorna. Det var lite av dessa godbitar och funderingar som Rolf och Pernilla bad oss förmedla till årets deltagare på lägret. Så i år ville vi försöka ge alla lite nya infallsvinklar och arbeta mer som inspiratörer än instruktörer. Med ett så motiverat gäng blev det ibland långa arbetsdagar för oss, men samtidigt otroligt lärorikt! Dessutom gjorde all den positiva responsen att vi orkade hålla hastigheten hela veckan. Det var ständigt någon som ville diskutera nästa steg i sin träning eller dryfta situationer som uppstått längs vägen, oavsett om klockan var åtta på morgonen eller runt midnatt…

 

Det känns som en omöjlig uppgift att försöka beskriva en lägervecka för dem av er som ännu inte varit med om det. Men kanske kan ni föreställa er en hel vecka med strålande solsken i överväldigande vacker miljö, nåväl om man inte räknar rummen för det är inte Hilton-klass på dem även om sängarna känns som världens bästa när man ramlar i säng framåt småtimmarna efter en hård dag! Hursomhelst, föreställ er en vecka som bara kretsar kring träning av stående fågelhundar i allmänhet och Weimaraner i synnerhet, eftersom samtliga deltagare var utrustade med åtminstone en grå. Dagar där man inte pratar om något annat än hundar, förutom möjligtvis om vad knott egentligen fyller för funktion i den här världen och vilket medel som bäst håller dem borta. I vårt totalt ovetenskapliga test på ungefär tio miljarder knott så utkristalliserade sig Djungelojla som det mest motbjudande…

 

För nybörjare är denna vecka en fantastisk möjlighet att känna på några av de discipliner som vi har för våra grå. För de som har kommit lite längre med sina hundar är denna vecka en chans till intensiv träning med träningsmark precis utanför knuten och massor av fräscht apportvilt i frysen. Under veckan tränar vi allt från vanlig lydnad med allt vad det innebär av stadgeträning och apportering till eftersöksgrenarna vilket ju innebär apportering av kanin i skog eller av fågel i vatten. Parallellt med detta körs både viltspår och utställningsträning, dessutom finns det möjlighet till fältträning så det är ingen som behöver sitta sysslolös precis! Dessutom innebär lyxen med helpension att det verkligen är en vecka som ger möjlighet till långa dagar av träning. Man får frukosten serverad på morgonen och lagom till man börjar bli hungrig mitt på dagen serveras lunch, samma sak gäller på kvällarna då alla hungriga samlas i matsalen för middag! Ja, om man bortser från de traditionsenliga grillningarna som anordnas på måndags- och fredagskvällen. Då eldar de självutnämnda grillmästarna, det vill säga samtliga män på lägret, upp några rejäla björkklabbar som de sedan grillar någon god köttbit över. Eftersom vi inte bryr oss om att bryta några traditionella könsmönster så sluter kvinnorna upp när grillmästarna tror att det börjar närma sig att köttet skall läggas på. Ibland verkar det dock som det läggs mer fokus på öldrickande än grillning vid elden och vi ska inte gå in på detaljer men det var åtminstone en av kvinnorna som i år vid elvatiden muttrade något om vad det egentligen var för fel på vanlig grillkol…

 

Även om lägret officiellt börjar på måndagen så var vi många som rullade in redan på söndagskvällen, inklusive vi själva. När vi till slut lyckades ramla ur den överpackade bilen vid åttatiden på kvällen inleddes en rad av glada återseenden och go’a kramar! Eftersom vi kommer från landets alla hörn är lägerveckan ibland den enda gången på året när alla träffas och då är det många upplevelser och erfarenheter som skall delas!

 

Resten av gänget droppade in efter hand under måndagen och efter den gemensamma lunchen var det samling utanför stugorna när alla hade hunnit installera sig. Kanske inte riktigt enligt schemat men till slut lyckades Rolf mana till lugn så att han och Pernilla kunde önska oss alla välkomna. Faktum är att det riktigt strålade om dem när de tittade ut över oss församlade medan de förklarade hur glada de var att se oss och hur mycket även de hade sett fram emot denna vecka. Jag tror inte att någon av oss i den stunden tvivlade på det, men frågan är om någon av oss förstod hur mycket arbete det faktiskt ligger bakom ett sådant här läger.

 

Kanske var det någon som hade tänkt sig en lugn dag i solskenet utanför stugorna efter samlingen, eller kanske ett dopp i sjön som en lite lugn början på veckan, men den villfarelsen togs snabbt ur alla! Direkt efter lunch var det nämligen avfärd för de olika grupperna till sina respektive aktiviteter och för vår del betydde det att vi skulle dra igång veckans första lektion. Ekipagen var indelade i två grupper, en “rookiegrupp” och en med mer erfarna hundar. Under tiden vi körde lydnad och eftersöksträning så var det viltspår för andra halvan. Vi började med att diskutera respektive ekipage och deras målsättningar, både inför den kommande veckan och i ett längre perspektiv. För de allra flesta är målsättningen med veckans träning givetvis att få ett bra resultat i eftersöksgrenarna under helgens prov och kanske ett viltspårschampionat eller åtminstone några förstapris i viltspår. För vår egen del var målet att sprida lite nya tankar och idéer, samt att givetvis ställa upp med vår egen grå under helgens prov. Tyvärr gick det sistnämnda inte att genomföra eftersom Sigge insjuknade i hjärnhinneinflammation i mitten av veckan och fick spendera några dagar på Karlstad smådjursjukhus istället.

 

Efter genomgången begav vi oss upp till fotbollsplanen som under veckan istället skulle få tjänstgöra som träningsplan för oss - till de tyska camparnas förtret kanske man ska tillägga… Vår egen Sigge fick vara visningsobjekt när vi förklarade hur vi hade lärt in apportering på honom och vi tryckte mycket på vikten av att låta det ta sin tid och se till att varje moment sitter innan man går vidare till nästa steg. Vi har själva sett på nära håll vad som händer om man går för fort fram eller inte anpassar efter individen man arbetar med. Men så är det väl, man lär sig hela tiden och som vi brukar säga, den dagen man tror att man är fullärd så är det nog dags att ta sig en funderare…

 

Nästa pass hos oss gick sedan åt till att visa hur vi tränar dirigering med våra hundar genom bland annat “klockan” och gick sen vidare till “ut” vilket verkade uppskattat av de flesta. Sedan fick alla träna enskilt medan vi gick runt och assisterade. Det hela blev en otroligt trevlig eftermiddag med mycket skratt där egentligen det största problemet som förarna hade var att de var lite långsamma i sina reaktioner när de skulle korrigera eller berömma sina hundar. Plus att de generellt sett var lite dåligt med att växla mellan att låta positiv respektive negativ, det är inte så lätt för hundarna att veta om det är rätt eller fel om föraren har samma tonläge oavsett vad som händer.

 

Ett annat moment vi försökte visa under våra pass var stoppsignal, vi försökte förklara vad man har för nytta av att kunna stoppa sin hund i olika lägen och gav lite tips på hur man kan lära in det. För de som “hade” stopp på sina hundar plockade vi fram en apportkastare (efter ett bra tips som vi snappat upp på Anders Landins instruktörskurs) och såg hur ovillkorlig den verkligen var. Lite olika utfall gav förarna en vink om var de låg i träningen. Pernilla lyckades få stopp på Quasimodo och hon såg nästan förvånad ut för en sekund, innan hon växte flera centimeter och rakryggad spankulerade av planen stolt som en tupp till allas glädje.

 

Ett minne vi tar med oss är verkligen när Anders som normalt sett verkar ha en ängels tålamod och hellre skulle sänka sin bil i sjön än att byta tonläge vid en korrigering, plötsligt fick luft i lungorna och korrigerade sin hund så att det riste i björkarna tjugo meter bort!

 

Samtidigt som vi såg till att träningsgrupperna höll högt tempo på planen vid lägret så pågick ständigt viltspåraktiviteter ute i skogarna, där våra eminenta domare Blod-Anders och Benke tillsammans med Rolf befann sig. De instruerade andra halvan av gruppen i viltspår och sedan fick ekipagen efter hand gå viltspårprov. Det som Rolf och de andra i skogen speciellt tryckte på var att förarna måste lära sig att lita på sina hundar i spåret, för generellt sett var hundarna duktigare än sina förare. Ett bra tips men kanske inte så lätt att tänka på för en nybliven spårintresserad som släpas efter en oerhört spåmotiverad hund över stock och sten i vad som upplevs som ungefär 50 kilometer i timmer… Men alla gjorde ett fantastiskt bra jobb och totalt genomfördes inte mindre än 47 spår som resulterade i pris och inte mindre än 11 nya championat, varav åtta tillföll hundar från Classic Dream’s Weimaraner! Rolf gick själv med en egen hund i år, Classic Dream’s Yupya. Han lät lite lagom kaxig när han kom tillbaka och de hade erövrat sitt championat men bakom skämtandet kunde vi alla ana en inte lite stolt husse. De hade trotts allt tagit sig igenom ett riktigt monsterspår i 30 gradig värme där Blod-Anders gjort sitt bästa för att förvilla med konstiga snitslar och ett tufft spår.

 

Under veckan fick dessutom alla som ville möjlighet att besöka Pelle Agorelius för att hos honom köra lite fågelträning. Det blev lite uppflogsträning vilket gav de som aldrig sett sin hund stå för fågel några spännande ögonblick. En glimt av vad stående fågelhund innebär i praktiken. Många av “nykomlingarna” uttryckte sin fascination när de kom tillbaka och berättade under kvällen för alla som ville höra på om hur deras hund minsann stått för en rapphöna.

 

Med på lägret var också Classic Dream’s senaste kull som knallade runt i sin valphage på dagarna, nästan åtta veckor gamla och sanslöst söta med sina blå ögon. Vi var rätt många som inte kunde hålla oss därifrån och för det mesta satt det minst en av oss antingen inne i valphagen eller utanför. I hagen huserade även minibullisen Diva, Pernillas senaste lilla inköp och det måste nog tilläggas att det var mer än en som charmades av Divas kavata stil! Jonas som annars inte direkt är någon förespråkare för små hundar, kunde självklart inte missa tillfället att driva lite med “kamphundsboomen”. Med ett snabbt grepp hissade han en dag upp Diva under armen, som för dagen var utrustad med ett oerhört klädsamt svart halsband med nitar på. Med myndig stämma förklarade han sedan för alla som ville höra på att detta var hans nya hund och han hette Rambo som han nu hade för avsikt att sätta ner på marken! Sedan la han till att han hoppades att de andra hade sina hundar försäkrade, för Rambo var minsann rätt ilsken! Allt medan lilla Diva oförstående hängde på hans arm spanades ut över omgivningen…

 

Inför varje ny träningsdag la vi fram nytt apportvilt för tining bakom en av stugorna, till valparnas oerhörda förtjusning skulle det komma att visa sig. En kväll i början av veckan sitter hela gänget samlat som vanligt utanför stugorna och sammanfattar dagens övningar, medan Rolf och Pernilla släpper ut valparna på kvällens sista “kiss-runda”. Plötsligt hörs ett glatt rop från någon och när vi vänder oss om kommer en av valparna runt hörnan med en stor kanin i munnen! Med ett bra grepp och svansen högt bär han sitt nyfunna byte med sådan självklarhet att vi blir alldeles förstummade, dessutom är kaninen större än vad han själv är! Självklart föranleder detta att även hans syskon får chansen att prova på att bära både fågel och kanin, vilket de alla gör med samma självklarhet som den förste lille kanintjuven!

 

Att veckan tar på både hundar och förare börjar märkas i mitten av veckan det är då vissa vid lunchen, omedvetet häller saft på sin lilla salladstallrik och sedan tittar förebrående på näste man i kön, som om det var han som var den skyldige…

 

För några kanske det framstår som underligt när man säger att en av sommarens absolut bästa veckor spenderades djupt inne Bergslagens skogar tillsammans med en grupp totalt hundtokiga människor och cirka en miljard knott - men så är det faktiskt! För det har verkligen varit en helt fantastisk vecka. Alla glada skratt och den otroliga entusiasmen hos dem som tränat hund till långt ut på kvällarna, tar man verkligen med sig. Precis som de speciella tillfällen när någon hund eller förare verkligen tog ett steg framåt. Som när Kadis lilla Mina för första gången förstod att en apport i vatten faktiskt kan landa längre ut än mattes vanliga kastavstånd på två meter. Med lite stöd från andra sidan repade hon till slut mod och simmade över det ca 50 meter breda vattnet! Eller Malins otroligt stolta min när hon vandrar runt bland de andra hundarna utan att hennes hund drar i kopplet…

 

Det är alla dessa minnen vi tar med oss under kommande år i väntan på 2007 års kennelläger!

 

På återseende till alla som var med och välkomna alla nya!